Sitter just nu och lyssnar på världens bästa rocklåt, alla kategorier, Sympathy for the Devil. Precis när jag skrivit klart låtnamnet hördes Mick Jaggers stämma sjunga ut “please allow me to introduce myself”, och i morgon kommer han få göra det. 64 år av ren jävla rock ‘n’ roll kommer att släppas lös på Ullevi och jag ska stå längst fram och sjunga med från Start Me Up till Brown Sugar (om nu låtlistan är likadan som den i Helsingfors) och bara känna musiken från topp till tå. Jag längtar och lyssnar igenom Flashpoint, livealbumet från turnén 89, gång på gång och ibland går jag in på YouTube för att se det på riktigt.

En viss oro gnager mig fortfarande, nämligen Keith Richards. Om Mick Jagger är 64 år ren rock ‘n’ roll så är Keith Richards 63 år rent heroin. Lägg på farsan aska upp i näsan och ett fall från en palm så inser man lätt att det är något fel. Eller som en jävla idiot till recensent skrev i GP:

“Man kan nästan tro att fallet från palmen skadade honom”

Tacka fan för det, och hoppas att du ramlar ner ett träd själv och dör, din kuksugare. Jag hatar värdelösa recensenter, nästan mer än vad Carola hatar sunt förnuft.
Men nog om mitt hat mot saker och ting, det kan vi ta en annan gång. Keith Richards är faktiskt ett orosmoment, enligt Aftonbladet tappade han bort sitt solo i Sympathy, och pajade inledningen till Honky Tonk Woman. Så jag hoppas att han får sova ut ordentligt och pigg tills imorgon. På lördag, eller någon annan dag, följer en mer utförlig rapport.